Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / Tiden efter

Tiden efter

Tillbaka till bloggen

Ni vet hur man mitt i den mörka vintern i all sin saknad efter sommar, lätt glömmer bort hur jobbiga myggen är? För det är så vi fungerar, vi människor glömmer så lätt. Det vi inte ser, det påminns vi inte av.

Det står inte skrivet i min panna längre, så folk påminns inte. Nä men jag klandrar inte dem. Jag vill inte vara i vägen, säger att allt är bra men det är det inte. Jag lever med en sån otrolig saknad i mig att det känns som att den äter upp mig inifrån. Men vem finns att lyssna? Jag gråter hellre i min ensamhet, då vet jag att jag inte behöver förvänta mig någonting, jag kan trösta mig själv. Det är ju mycket lättare om jag säger att det är bra, att jag visar upp bra studieresultat, att jag klarar mig, att jag är tillbaka, att allt blev så bra ändå. Men jag glömmer aldrig, jag blir påmind varje dag i skolan om varför jag inte går med min gamla klass längre.

Alla i min omgivning ser mig som den där roliga tjejen som har många vänner och är glad och positiv, men det är inte den jag känner mig som, för jag känner en annan Ulrika, den som ingen annan får se

Jag vill berätta att jag känner mig som en boll av sorg. Ensam, otröstbar och ekande tom.

Jag vill berätta hur jobbigt det var att vara anhörig till en förälder som är svårt sjuk och hur det fortfarande påverkar mig. Jag vill skrika ut att i de där vita korridorerna på palliativavdelningen spenderade jag mina dagar med vetskapen om att det kommer bli värre innan det blir bättre igen. Det var morfinpauser. Vi gick och spelade Uno så pappa kunde vila. Han blev alltid virrig av medicinen så jag visste att när jag kom tillbaka i rummet igen visste han inte alltid vem jag var. Hur känns det egentligen? Att ens förälder inte minns sitt eget barn? Den smärtan.

Jag minns hur jag gick och väntade, väntade på något som jag visste skulle lämna mig i mer sorg. Under perioden på avdelningen hann jag se många rum bli tomma, och jag tänkte alltid på att en dag är det min pappas rum som blir tomt.

Jag vill att folk ska veta hur omöjligt allt kändes när jag satt och grät på buss nr 6 från Kungshult. Hur ensam jag kände mig när jag stod där på pappas veranda och inte visste om det var sista gången jag pratat med honom. Jag vill att folk ska veta hur hopplöst allt kändes när jag stängt ytterdörren till pappas lägenhet, sjönk ned på hallgolvet och åter föll i gråt.

För jag vill berätta. Jag har en historia.

Jag har öppnat och stängt det här dokumentet i ett halvår nu, jag har aldrig vågat skriva klart för att det har känts för mycket. Jag har stängt ned varje gång jag känt tårarna börjat rinna. Men nu sitter jag här i min lägenhet med 15 pappersnäsdukar senare, och jag har känt, jag har gråtit, och jag har skrivit.

Jag vet att orden är min vän, att de aldrig svikit mig. Jag har det senaste halvåret glömt bort hur helande det är att skriva av sig, för att det varit lättare till hands att trycka bort allt.

Jag blir påmind varje dag om vad och vem jag förlorat. Fram tills idag har jag sett det som någonting dåligt, att ständigt bli påmind, men vet ni vad, det betyder att jag aldrig kommer glömma bort honom, min starka pappa. Jag kommer aldrig heller glömma bort min historia, och jag kommer lära mig att leva med den, försonas med den och det är väl allt en kan kräva.

 

1 kommentar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)