Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / Mina axlar de värker av ryggsäcken jag bär på

Mina axlar de värker av ryggsäcken jag bär på

Tillbaka till bloggen

Det är verkligen sant som alla säger, att man omvärderar allt när man inser hur skört livet är.

En sådan sak som att få gå i skolan, att få träffa klasskompisar, att få vara en normal individ igen om än bara för en stund, det betyder så mycket för mig.
Mer än jag någonsin kunnat ana förut när jag inte behövde göra ett val. Att ta en paus från livet där nere och inte behöva vara nära anhörig 24/7, det gör mig lite mer hel just nu.

Om än det smärtar mig att inte vara på plats hos pappa just nu så har jag insett att det spelar ingen roll hur jag än gör, för är jag där nere så har jag ångest över att jag inte får något avbrott från cancern och när jag är hemma i Stockholm har jag ångest över att jag inte är hos honom, för det känns som att jag sviker honom i en tid då han behöver sin familj mer än någonsin.
I onsdags var jag hos min psykoterapeut, det var skönt att få prata av sig igen.

Jag försöker att jobba bort mina skuldkänslor över att jag är här just nu, för jag vet att pappa har det så bra han kan, och dessutom är min mamma kvar hos honom. Men allting är alltid lättare sagt än gjort, det är som att man har en inre kamp med sig själv om de beslut man tar. Jag brukade vara något av en envis person och visste alltid vad jag tyckte om saker och ting men jag har nog aldrig varit så påverkad av andras åsikter som nu. Jag känner liksom inte igen mig själv och det var en ganska skrämmande känsla till en början men nu har det liksom blivit mitt nya jag, så då funderar jag inte lika mycket på det. Det är lite likadant med sömnen, jag har blivit så van att ha dåliga nätter med konstanta uppvaknanden med hjärtklappning och ångest att jag numera blir glad över att ha bra nätter, dvs en natt där jag kan sova flera timmar i sträck utan att ha stressdrömmar. Oftast kommer det en bra natt efter en rad av dåliga för då är kroppen så trött att den vill sova.

Jag uppskattar mina vänner mer än någonsin, att de finns där för mig är det som gör att jag orkar. Jag har insett hur viktigt det är att ha saker att se fram emot, för även om jag vet att allt kommer att bli värre innan det blir bättre så måste man försöka hitta ljuset i allt mörker. Vissa dagar är det lättare och vissa dagar är det nästintill omöjligt men då vet jag att det kommer alltid en ny dag imorgon, man måste tänka så för att se någon mening med allt.

Att vara inne i en kris känns som att vara instängd i ett rum med förseglade fönster och man hittar ingen väg ut, man har bara sig själv och sina tankar. Därför är skrivandet väldigt viktigt för mig, för det gör att jag kan ha tankarna någon annanstans än i mitt huvud, och det betyder väldigt mycket att ens tankar och funderingar blir bekräftade av andra, så tack för att ni läser <3

1 kommentar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)