Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer

Min pappa har cancer

Ett nytt kapitel

För två veckor sedan fick jag mitt sista farväl av pappa, på begravningen i Helsingborg, ett avslut på tio jobbiga månader i kris. Jag kan såhär i efterhand inte förstå att jag levt i anhörigbubblan i nästan ett år och när jag tittar tillbaka känns mycket av den tiden som en dimma.

Efter beskedet om att pappa hade gått bort var jag sjukt ledsen, jag bara grät och grät, för jag menar även om det alltid varit ett "när" och inte ett "om" så finns det inte kuddar eller fallskärmar nog för att dämpa fallet när jag väl tog emot beskedet. Det går inte att landa mjukt, det kändes som att jag föll platt mot hård asfalt. Jag lämnade inte lägenheten på några dagar utan tillät mig själv att ta min tid att gråta ut och reflektera över det som hänt, jag tillät mig själv att känna allt.

Samma morgon som pappa gick bort så skrev jag ett inlägg på Facebook om vad som hade hänt eftersom det är det enklaste av sätt att sprida information till alla vänner och jag ville att folk skulle förstå varför jag inte orkade svara på sms eller messenger. Det var som en frigörelse från alla krav, för jag visste att folk skulle förstå. Kärleken jag möttes av efter inlägget värmde, varje emoji till varje litet ord. Jag har verkligen världens bästa vänner och bekanta och jag har under det senaste året insett hur stor betydelse ens vänner har för ens välmående. De har seriöst varit mitt ljus och min räddning i allt det där nattsvarta. Jag kommer aldrig kunna uttrycka min tacksamhet nog.

Men sen kom det en dag när jag kände att nä, nu orkar jag inte sitta här själv längre och lyssna på min deppiga spellista så jag började höra av mig till vänner och hittade tillbaka till glädjen i vardagen igen. Det var liksom som en våg av lättnad som sköljde över mig och jag kände mig liksom "normal" igen och en känsla av hopp infann sig. Det är svårt att skriva det här utan att få det att låta som att jag var med om någon religiös uppenbarelse, vilket jag alltså inte var, men det var som att all oro och ångest bara lämnade min kropp och jag kände mig hel igen för första gången på flera månader, det var som att jag varit halv ända sedan den där julikvällen jag fick veta att han var sjuk. Jag var liksom på sista steget i krisens alla steg, acceptans.

I mitten av maj började sista kursen för termin 4 och jag ville inget annat hellre än att få gå tillbaka till skolan och ha en normal vardag igen, så jag fick börja läsa kursen fastän jag missat alla tidigare kurser på terminen och det har aldrig förr varit så kul att få plugga. Att få gå på föreläsningar och träffa klasskompisarna igen var typ eufori. Att liksom få slippa vara den där outsidern som inte orkar delta för att ångesten alltid var ständigt närvarande och för att koncentrationsförmågan aldrig fanns där. Det var som att vinna högsta vinsten typ och jag tror det är svårt för andra att förstå hur mycket en uppskattar det om en inte upplevt det själv.

Jag vill också berätta om att jag faktiskt är otroligt stolt över vad jag åstadkommit den senaste månaden, jag klarade nämligen min tenta jag hade i kursen trots att jag två dagar innan den varit på min egen pappas begravning. Jag satt och pluggade i bilen ner till Helsingborg och sedan på vägen upp till Stockholm igen, för jag ville verkligen lyckas. Jag visste att jag hade de sämsta av förutsättningar till skillnad från resten av klasskompisarna men jag lyckades ändå, och det visar väl på att jag fått tillbaka min målmedvetenhet och koncentrationsförmåga. Impossible is nothing.

Jag vill avsluta detta inlägg med lite tankar om vad det senaste året gett mig för positiva erfarenheter och insikter, och jag kan förstå hur det låter märkligt men jag tror inte på att allt är svart eller vitt, det kan vara både och, och lite där emellan. Så här är lite av de sakerna jag lärt mig och typ "budord" som jag kommer att fortsätta leva efter.

Jag har lärt mig att inte ta vänner eller familj för givet, de är liksom byggstenarna i ens liv och relationer är värda att vårda.

Jag har lärt mig att våga prata om mina känslor, inget är för stort eller för litet.

Jag har lärt mig att våga säga till personerna i min närhet att de betyder mycket för mig, att berätta för andra att jag uppskattar deras existens och närvaro i mitt liv.

Jag har lärt mig att inte vara rädd för att visa mig svag inför andra, att våga visa svaghet är styrka och mod.

Jag har lärt mig att stanna upp en stund varje dag och tänka till och uppskatta det jag har nu istället för att fokusera allt för mycket på det jag förlorat.

Jag har lärt mig att njuta av de små stunderna i livet, att inte planera för mycket, allt har sin tid.

Läs mer
Publicerat: 2017-06-15 3 kommentarer

Jag älskar dig pappa

 

Imorse somnade pappa in. Det var lugnt och stilla. Hans kamp mot cancern är nu över. Jag saknar honom så mycket att ord inte ens räcker till att beskriva känslan.

Just nu sitter jag på golvet i min lägenhet och lyssnar på "Everything's Not Lost" av Coldplay på repeat. Den får mig att känna hopp och är den låt som varit med mig ända sen i somras då pappa fick sitt cancerbesked. Den kommer alltid vara förknippad med denna period i mitt liv.

Pappa, jag vill att du ska veta att du var den finaste pappa ett barn kan ha. Tack för allt du gjort för mig och mina syskon, tack för att du lärt mig bra värderingar, tack för att du så ofta tog med mig på museum och lärde mig saker, tack för att du outtröttligt satt och övade engelska med mig redan som 6-åring om kvällarna efter jobbet fastän du säkert var trött, men du gjorde det för att du tyckte det var viktigt att ta tillvara på barns intresse för kunskap, tack för att du alltid ställt upp för oss och gav oss en fin och trygg uppväxt. Tack för ditt engagemang. Det är de här sakerna som gör en människa stor, ditt avtryck i våra liv har gjort oss till de vi är idag och du ska veta att vi är dig evigt tacksamma.

Det gör mig så ont att veta att du inte får uppleva ditt äldsta barns bröllop på lördag eller ditt första barnbarn eller se mig ta examen. Men jag vet att du finns hos oss ändå, även om vi inte kan se dig.
Jag älskar dig pappa <3

 

Läs mer
Publicerat: 2017-04-26 4 kommentarer

Någon gång i framtiden ska jag blicka tillbaka och tänka att den period i livet då jag kände mig som svagast faktiskt gjorde mig starkare

Pappa har inte långt kvar nu, läkaren tror att det rör sig om dagar till en vecka ungefär. Men jag vet, det är ju svårt att säga exakt.

Allt inom mig gör så ont nu och jag vet att döden är oundviklig men sorgen är lika stor för det.

Jag känner mig som det största av öppna sår där salt hälls på. Jag vill bara läka ihop.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva just nu, jag har redan brutit ihop i gråt fyra ggr idag.

Det är en sån där dag då jag inte orkar lämna lägenheten, när jag inte orkar träffa folk eller orkar något annat än att endast existera.

Men jag lever på med mitt mantra, det är okej att inte vara okej. Det kommer komma bättre dagar, jag måste tro på det.

 

Läs mer
Publicerat: 2017-04-25 1 kommentarer

Känslostorm

Efter att ha varit nere i Helsingborg förra veckan så är det som att jag fortsatt leva i en dimma efteråt, det där mörka molnet ovanför mitt huvud vill liksom inte lätta. Det mesta känns så tungt, varje liten motgång, som om jag vore utan sköld. Jag har accepterat att jag kan börja gråta när som helst, ofta flera ggr per dag. Jag har gråtit ned tröjärmar, kuddar, filtar, det är mascarasvärta överallt. Jag har införskaffat vanish och jag har köpt vattenfast mascara, allt för att jag vill sudda ut alla minnen av denna period i mitt liv, för jag vill inte minnas detta sedan, jag vill inte påminnas om hur det var att gå igenom det här. När det här är över vill jag bara lämna det bakom mig, jag vill glömma sjukdomen men minnas pappa och för mig är det två skilda saker.

Jag har börjat känna mig arg, liksom så arg på den här situationen för att det gör så ont i mig att se min pappa dö ifrån mig och det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag är arg på all maktlöshet, jag är arg på avståndet mellan Stockholm och Helsingborg, jag är arg på att leva i det här vakuumet men mest av allt så är jag arg på den sjukdom som äter upp och plågar min pappa inifrån och tvingar honom att gå igenom detta samt till oss anhöriga att bevittna, som ett hån, för där står vi mitt i ett krig utan vapen. Jag är arg på dig cancer.

Ni vet när man var barn så sa man ofta "min pappa är starkare än din" men sen när man blir vuxen så inser man att det finns flera sorters styrka än den fysiska, att man kan vara stark på så många olika sätt. Min pappa han må ha tappat sin muskelstyrka och när jag nu kramar honom så känner jag varenda ben i hans sargade kropp men också hans mentala styrka och värme. Hans styrka att kämpa för att få lite mer tid. Men jag har insett den senaste veckan att kampen snart är över och att det faktiskt också är en styrka i sig att våga visa sig svag.

 

Läs mer
Publicerat: 2017-03-27 1 kommentarer

Tusen tårar

Varje gång jag får höra att pappa blir sämre så är det som att en ångestvåg sköljer över mig och jag börjar gråta. Det här är något jag lever med varje dag och har gjort sedan i somras men jag vet ju att ju mer tid det går, desto närmre slutet är det. Från den dagen vi fick veta så var det som att ett timglas vändes och sanden sinar mer och mer för varje dag och den dagen det är slut på sand är den dag han dör.


Det är så konstigt att skriva det liksom, dagen han dör. Jag vet att vi alla ska dö, det är oundvikligt för vem vill ens leva för evigt, men måste slutet ske på ett sådant smärtsamt sätt?
Jag tycker väl ändå själv att jag kommit till en punkt där jag accepterat situationen men det betyder ju inte att jag inte tycker att allt det här suger. Jag tänker mycket på den där dagen då jag aldrig kommer att kunna prata med honom mer och aldrig kunna krama honom, och det gör så ont i mig, det känns som tusen knivar i hjärtat. Jag kan inte ens skriva det här inlägget utan att gråta, allt känns så mycket.


På tisdag åker jag ner till Helsingborg, jag bara önskar att tiden tills dess kunde gå lite fortare för jag får ingen ro i kroppen. Jag önskar jag var där idag.

Läs mer
Publicerat: 2017-03-10 0 kommentarer

En önskan om att få vara som alla andra

   

Klockan är 02.43 och jag kan inte sova. De senaste fyra nätterna har jag somnat vid femtiden på morgonen, och ja jag önskar så innerligt att jag hade ett normalt sömnmönster som alla i min omgivning. Men jag har iaf en bra nyhet och det är att jag fått besked om att jag på måndag ska på samtal hos en psykoterapeut på vårdcentralen, så det känns hoppfullt.

Jag tänker så mycket om dagarna och nätterna och det är inte till min fördel precis. Jag tänker på mitt senaste samtal med pappa och att han känner sig så ensam och uppgiven. Det ger mig skuldkänslor och då har jag lätt till att klanka ned på mig själv och tänka att jag är en dålig människa som inte ställer upp för honom där nere just nu. Tidigare i terapin har vi pratat om att man inte behöver vara fysiskt närvarande hela tiden för att ställa upp och jag har ju i bakhuvudet att när jag var där för länge och för mycket så körde jag mig själv i botten p.g.a. det. Så man slits emellan alla beslut och tankar och de här skuldkänslorna är så svåra att leva med för de liksom äter upp en inifrån. Jag kommer att åka ner till honom snart igen, jag tänkte i mitten av mars nånstans. Men inte ensam denna gång för det var för mycket att hantera, det blir för mycket ansvar och känslor att gå igenom själv så mamma följer med mig, vet verkligen inte vad jag skulle göra utan henne, hon är bäst.

Mina kompisar frågar ofta hur det är med min pappa och även om jag vet att frågan ställs i all välmening så är svaret aldrig så enkelt som ett "bra" eller ett "dåligt". Alltså jag vet inte vad jag ska svara på den frågan så jag har liksom börjat säga att han är "stabil i sitt döende" för det utesluter ju ordvalet bra men samtidigt att han inte blir sämre för varje dag just nu. Sen om det är korrekt svarat det vet jag inte men ingenting är ju normalt med det här så det finns väl inget normalt svar heller tänker jag.

Ibland kan det vara lite jobbigt, t.ex. om jag är i sammanhang där jag träffar nya människor och naturliga frågor såsom vad man sysslar med kommer ju upp och när jag då svarar att jag har studieuppehåll just nu så blir den naturliga följdfrågan hur man klarar sig ekonomiskt och då kommer man automatiskt in på att jag får studiestöd p.g.a. att jag har en sjuk anhörig. Detta blir till en ständig påminnelse i ens liv, det går verkligen inte att fy ifrån. De stunder jag liksom bara vill glömma allt och försöka vara normal i ett sammanhang så blir jag ändå den som alla tycker synd om, och det vill jag verkligen inte. Det sätter liksom en stämpel på mig och en stämning i hela rummet och jag hatar det.

Okej så jag vet inte hur väl insatta ni som läser denna blogg är i studentvärlden men här i Stockholm så finns det ändå ett hyfsat rikt studentliv, d.v.s. om man vet hur man ska hitta det, och jag är en av de där studenterna som är med i ett klubbmästeri d.v.s. då man har en overall och samlar på sig märken från olika event och andra klubbmästerier m.m. Så alltså det jag vill komma till är att något som jag tycker är väldigt lugnande och något som faktiskt hjälper bra mot ångest är att sy. Så när jag har mycket ångest eller om jag ligger sömnlös så brukar jag ta fram ovven och sy på lite märken. Det blir liksom terapeutiskt för att man får då något annat att fokusera på än sina jobbiga tankar. Därför är det lite komiskt ändå när kompisarna frågar hur man haft tid till att sy på så mycket märken och jag tänker att ah det är egentligen ett resultat av att ha haft mycket ångest, men alla sätt är bra utom de dåliga antar jag.

 

 

Läs mer
Publicerat: 2017-02-22 1 kommentarer

Ibland glömmer jag bort om det är jag eller min situation som är galen

Att gå i skolan blev för svårt tillslut, så denna termin har jag uppehåll och kommer att börja termin 3 igen i höst eftersom jag ändå missat majoriteten av den terminen. Att ha studieuppehåll blev faktiskt till en lättnad för när kraven på att prestera om dagarna sjönk, så blev iaf en del av ångesten mindre och allt som kan minska ångest är ju värt nåt.

Jag har alltid varit en kreativ person och konsten har väl alltid varit som en kanal för att bearbeta känslor. Har mest sysslat med skrivande och musik innan men på sistone har jag även börjat rita lite för att illustrera hur allt känns men utan att behöva förklara i ord, för ibland är det som att jag känner mig så likgiltig inför saker och jag vet inte hur jag ska förklara så att andra förstår hur det känns att vara så ledsen och trött som jag är ibland.

Men det är också så olika från dag till dag hur jag mår och det där kan vara så svårt att förklara för ens omgivning för det är som att man har vissa förväntningar på sig om att man skulle gå runt och vara ledsen 24/7 men så är det ju inte, iaf inte för mig. Jag har ett jättebra stöd i mina vänner och det är de som gör att jag ändå kan ha ett relativt normalt liv fastän jag har en förälder som är döende, jag kan ha dagar där jag liksom glömmer allt elände och de är de bästa av dagar, när man hittar på roliga saker och skrattar och är sitt gamla jag liksom. Och så måste det få vara. Det betyder inte att jag inte känner sorg över situationen eller att jag lever i förnekelse över hur det är.

Sömnproblemen stör mig inte på samma sätt nu när jag inte behöver prestera på dagarna och kliva upp till skolan. Då kan jag ta igen förlorad sömn emellanåt istället och det har jag märkt är nåt som påverkar mitt mående positivt.

Efter att terapin tog slut vid årsskiftet har det känts som att det är svårt att ensam orientera sig mitt ibland alla känslostormar och jag fick då börja med antidepressiva men blev tvungen att sluta med dessa plus de sömnmediciner jag tog då hjärtat blev påverkat så nu ska jag istället få remiss för samtal vilket är en enorm lättnad. För detta är ju en normal reaktion på en onormal situation. Allt man önskar när man är i en sån här situation är förståelse, det och bekräftelse av ens känslor.

Avslutar inlägget med en illustration jag gjorde av mig själv för ca två veckor sedan när jag hade haft några riktigt dåliga nätter i rad.

 

 

 

Läs mer
Publicerat: 2017-02-15 1 kommentarer

Man känner sig aldrig så hjälplös och ensam som på natten

Klockan är 22.58 när jag handlöst faller i gråt. Utan förvarning och utan fallskärm.
Allt känns så mycket, i varenda ben och i varenda cell.
Ibland kommer känslorna över mig som en våg och drar ned mig i djupet.

Mina sömnsvårigheter har eskalerat de senaste veckorna,

Jag vet inte om det har att göra med att jag inte har terapi längre i väntan på nytt läkarbesök,
Men jag har så svårt för att somna och ingen av de sömnmediciner jag har fått hjälper.

Det handlar inte om att jag inte är trött, för det är jag, men det är när jag lägger mig för att sova så har jag bara mig själv och mina tankar och då kommer oron tillsammans med hjärtklappningen och jag blir jättestressad.
Det känns som att kroppen bråkar med sig själv och kan inte välja om den ska vara trött eller pigg.
Natten blir ofta till morgon och jag tittar ut genom fönstret, i lägenheterna mitt emot är det släckt i varenda fönster.
Alla sover utom jag tänker jag. Tillslut brukar jag somna av utmattning.

Läs mer
Publicerat: 2017-01-20 0 kommentarer

Nytt år

Hej igen efter en tids frånvaro. Jag har nog inte något jättebra svar på varför,annat än att jag varit psykiskt trött och stängt in mig i mig själv ganska mycket, på gott och ont antar jag.

December känns som en enda stor dimma jag tagit mig igenom men jag kan inte riktigt minnas vad jag gjort egentligen. Jag har varit lite i skolan, iaf försökt men det är väl nog så bra.

På mitt program så läser vi en stor del av utbildningen på Kungliga Tekniska Högskolan för att förstå oss på ljus genom att läsa fysik, så det är där vi läser nu. Jag har inte riktigt hängt med i kursen men jag har iaf deltagit i laborationerna och det har liksom fått räcka. Alla sitter just nu med tentaplugg inför terminsslut nästa vecka och jag vet att jag inte kommer att klara den tentan pga min höga frånvaro från föreläsningar och kommer därför inte delta i tentan, men jag har accepterat det nu. Det är okej att inte orka.

Så hur mår pappa nu då? Jo han är faktiskt mindre virrig nu och det går att föra samtal med honom på en okej nivå så det är en lättnad. Han har dock nu drabbats av en infektion i buken (igen) så nu får han antibiotika. Han har också fått medicin mot hans oro och är gladare i humöret för alltså som det var när jag var nere hos honom sist så hade han dödsångest och trodde att han skulle dö medan jag satt bredvid honom vid sängkanten. Det var så hemskt att se. Då grät han massor. Och det var första gången jag sett min pappa gråta i mitt liv. Han grät och grät och berättade allt han ångrade i sitt liv, t.ex. att han önskar att han varit mer närvarande under 90-talet och inte åkt på alla de där jobbresorna. Mitt hjärta gick sönder. Så jag satt där och grät jag med. Han sa att han är otroligt ledsen över att inte kunna närvara vid min äldsta brors bröllop i vår och han sa också att det är viktigt för honom att jag tar examen. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i offentlig kollektivtrafik som de dagarna jag var där nere. Jag tror att busschauffören kände igen mig som den gråtande tjejen på linje 6 från Kungshult.

Då kändes det som att jag bar hela världen på mina axlar och att jag sjönk längre och längre ner under jorden. Det här med att bli förälder åt sin egen förälder, det är det svåraste jag någonsin behövt gå igenom.

 Till sist vill jag tacka er för era fina kommentarer, alltså det betyder så himla mycket att ni delar med er av det ni varit och är med om <3

Läs mer
Publicerat: 2017-01-05 1 kommentarer
Tillbaka till blogg-arkivet